dö

Jag får för mig att mitt liv är en ständig ambivalens. Kanske är det sant, kanske inte. Kanske är det vad jag vill att det ska vara, eller kanske är det mest vad jag gör det till. Ingen vet, utom jag. Ibland känner jag mig som Lilla la Fauve fast med en stor skönhetsfläck över kroppen. Skönhetsfläcken är lika med skammen som är lika med en syn på saker och ting som inte riktigt kopplar med känslan.
När mamma frågar om jag vill ha säger jag nej.
En människa har lika mycket energi inom sig som hundra atombomer. Kanske spretar jag för mycket. Kanske menar jag ja.
idioteque
0 !!!