atombomb.
jag är
kroppen jag bär
en kropp av granit
kroppen jag är
utsuddade kanter
för mjuka att röra
fogbart barn växer så sa de
i tysthet utan växtvärk
jag är
är allt i hela världen
med överskridande gränser
en kropp av granit
den plats jag tar upp på jorden
en kropp i granit
gränslös ut i fingertopparna
jag är
endast det jag uppvisar
just här just nu
inget annat existerar
en kameleont
lika färglös lössläppt släpande
anpassningsbar barbent hjulbent
som aldrig riktigt hemma
///
jag ser
det lilla i det stora
men kan inte känna
stora meningar mellan vårt
som sjukdom emellan
///
jag är
spetsiga troskanter en måndagsmorgon
en tydlig skarv
mellan jaget och världen
skärningen är perfekt uttänkt skuren
utomordentligt skarvad
som allt annat
fast i annan kropp
kroppsburen av annan massa
massa andra kroppar
i samma form
formbara
i formlöshet
jag är
ett harhjärta som slåss
livrädd för att vara människa
i kropp av betong
i form utan namn
vågar inte tänka
ovanför taken
ifrågasätter inte
mina mjuka kanter
lever som en bör
innanför raka väggar
klagar över varandet
söker inga krokar
jag är
lögnen oss emellan
utan tro på mina sanningar
utanför mig själv
utanför spetsiga troskanter
en atombomb
i kropp av granit
suddar mina konturer
fyller i igen