telefonsamtalet

Det är egendomligt det där, samtalen man får. Väcker något som sovit. Som en persienn, får essens när solen lyser. Blir en del av något större. Samarbetet. Motarbetet! Och hjärtat. Inte att förglömma, hjärtat. Hjärtat som slår. 
Det där samtalet. Det är ändå, bara, din röst i en annan lur. Bara samma gamla du i samma gamla utsovna täcke, du sitter på samma gamla veranda med samma gamla cigg i handen. De billigaste. Och du har insett saker nu, samma gamla saker. Men ändå. Du har börjat om på nytt nu, igen.

Och jag då. Jag som till vardags inte ens pratar pratar plötsligt lite för länge om lite för mycket. Sen säger jag "nu har jag pratat lite för mycket och lite för länge". "Det gör du jämt" svarar du. Telefontystnaden som uppstår, den annars så fruktade men nu en känsla av att vara alldeles alldeles bekväm. Tänker ingen tanke på att bryta den.

Och det där hjärtat. Som inte sovit men heller inte slagits. Hjärtat som legat där i all sin ro, ostört, som den lilla sparv i fågelbo i trygghet. Det slår. Det slår. Det slår. 
Börjar om på nytt nu. Igen.
pussycat
0 !!!