skrik om det inte bränner
Jag behöver skriva. Igen.
Ser det som ett språk som väcks ur sömn eller mer en lavin som ej går att stoppa.
Ser det som att jag inte kan, eller heller vill, värja för livet. Längre. Det är så mycket som drar som drar livet som drar mig och jag känner: livet drar mer än självhat och destruktivitet och jag är tacksam över valet jag har. Att jag har ett val.
Det bränner bakom ögonlock när jag försöker byta perspektiv till någon med ensamhet och sorg, det gör mig så ont. Jag vill skrika rakt ut, vråla, sparka mig ur ett grepp när du håller fast mig och jag vill så gärna bli omhållen för jag är ledsen. Sen, snabbt, blir jag glad över att kunna känna ledsenhet - sen sticker ont i mig igen och den enda jag vill bli hållen om av är den som sticker jag tänker på världens bästa film "closer" 'THERE IS ALWAYS THIS MOMENT, YOU CAN CHOOSE WETHER TO GO WITH IT OR NOT'.
och jag hatar er er ett sting för att ni låter bli och jag blir minst finns knappt syns ej FÖR JAG HAR OCKSÅ KÄNSLOR HÅLL OM MIG LÅT MIG FÅ SOVA HOS DIG. bara nära, för att kunna bära mig själv hem
allt på grund av livet