jag är helt kalas
Ibland (ehe) blir jag sjukt dålig på att ta vara på tid. Det är så jobbigt: "okej, nu har du etthundranittiotvå timmar att förvalta hur du vill! Gogogo!" Jag vet ärligt talat aldrig hur jag ska börja eller sluta. Och allt det här med skola, jo, ett sommarlov vore väldigt välbehövligt just nu.
Helgen gick åt till saker som att: tycka synd om mig själv för att jag inte nått åldern för att gå på krogen än, tycka synd om mig själv för att det regnar ute, tycka synd om mig själv för att det är så soligt ute och jag inte har någon att dela det med, tycka synd om mig själv för att H & M åt Ben and Jerry's första gången utan mig, tycka synd om mig själv för att mamma inte gör det, tycka synd om mig själv för att jag inte tar tag i saker, tycka synd om mig själv för att jag tycker synd om mig själv så mycket. Fatta, palla min helg. Jag skulle inte gjort det.
Altså, man kan tycka synd om sig själv för allt. Jag brukar inte göra det, jag brukar tycka mer synd om andra. (Som när de får världens myntinkast och folk skrattar åt dem, eller när folk bara ser sådär oskyldiga och ensamma ut som bara folk kan göra.) Får jag för mycket tid över med mig själv går det som det går, det är världens ondaste spiral. Och egentligen tycker jag bara synd om mig själv i smyg, jag berättat aldrig det för någon liksom.