korsfäst
lever upp klampar in återuppstår som ett brott mot all-tings-förgänglighet
och enligt lagen om efterkonstruktioner är allt så mycket mer vackert
nu,
precis som vi vill minnas
som det ryggradslösa kadaver du aldrig blev
inte bara
du självklart
handlar det inte bara om
dig det är alla allt som en gång var och regressionen är uppenbar, inuti
mig
trots
min dyrbara filosofi om att fånga stunder och acceptera världen
som den är
springer dött kadaver kvar inuti
som skoningslösa kackerlackor om nätterna
och jag vet
inte om det är kadavret eller efterkonstruktionens vurmeri som gör mig mest
skuren i