liggsår
De magra armarna hänger utmed kroppen. Han lyfter försiktigt på vänster hand, pojken i spegeln lyfter sin högra. Sakta förs händerna mot varandra, tills de snuddar, fingertoppar vidrör. Pojken drar snabbt tillbaka handen mot kroppen igen. Håller kvar blicken denna gången, de blå ögonen möter tom blick.
Det yviga vita håret reflekterar solstrålar som letar sig in genom nerdragen persienn. Huden är tunn, ådrorna lyser igenom det bleka skinnet.
Han för händerna över sina revben, upp mot käkbenen, börjar räkna fräknar. En fräken för varje misslyckande, brukar han tänka. Mamma sa att de föds ur solsken. Hon ljög. Ska de någonsin sluta föröka sig?
Ska han någonsin växa i sina öron? Ska han våga låta handen möta okänd hand i spegeln? Det får inte handla om om, utan när.
Han sluter ögonen och står kvar, andas djupt. Ser inga fräknar eller revben längre.
Vad fint du skriver. Jag ska allt bokföra din blogg!