en dröm
"har du börjat drömma nu igen?"
och inte de där framtidsdrömmarna som ska byggas på, folk slutade fråga om dem när du slutade ljuga om dem.
du ser alltid dig själv från ett tredje öga, iakttagare av nattens världar. inatt fick du ångestattacker. sådana där riktiga som du läst om, så som riktig ångest ska kännas och uttrycka sig. det var den ångesten du fick.
det var folk som tog över ditt liv, pekade si och sa så 'dig ska vi hjälpa' tog sedan spaken och styrde skeppet ut på havs. du som kapten föll över bord rakt ner i svart hav eller jord eller bara ett ändlöst hål utan luft utan tid och allt gick så hiskeligt snabbt rakt ner ner neråt plötsligt har du andetag drar ner i disktraslungor som tappat uppsugningsförmågan och du skriker skriker skriker lika högt som hålet är djupt SMACK på marken och det här är döden det är alltid döden du är så jävla rädd det här är såndär jävla RIKTIG ångest den är på RIKTIGT du (re)agerar precis som du läst att folk med ångest gör this is fucking real shit och det spelar ingen som helst roll att du dör nu för du ser inget mer än svart och känner inget mer är hål.
"har du börjat drömma nu igen?"
benen glider mot varandra och varje morgon får du starta med en sval dusch. du kan inte greppa någonting utan simmar i sängen som en hal ål. de blöta lakanen borde kanske bytas var dag men du orkar inte ansvara för nattens bravader och oftast hinner de torka så länge du kommer ihåg att flytta täcket och vända det åt ett annat håll.
"har du börjat drömma nu igen?"
nej lilla dumbom jag har bara aldrig slutat. det är bara vissa punkter du når där det inte finns någon mening med att prata om drömmarna längre. det är bara rum du spenderar nätterna i och jordens undergång(ar) deltar du i med likgiltighet nu för tiden.
tillbaka till hålet dit du återvände minst tre antagligen fyra gånger inatt, ångesten drog över dig som en våg och det fanns inget du kunde göra åt det. det är så den där fungerar, ångesten. slår till när en minst anar det och tar över en som ingen annan någonsin gjort förut du förlorar dör och återuppstår igen varje gång det är bara det att du glömmer av sista scenen den med återuppståndelsen, varje gång. men tro nu inte att det var den där omtalade ångesten som var värt att tala om nattens dröm, den har du (ju) som sagt läst om läst dig till den kan till och med du som målar så illa ilustrera med svart tusch på ett papper.
tillbaka till hålet dit du återvände minst tre antagligen fyra gånger inatt, ångesten drog över dig som en våg och det fanns inget du kunde göra åt det. det är så den där fungerar, ångesten. slår till när en minst anar det och tar över en som ingen annan någonsin gjort förut du förlorar dör och återuppstår igen varje gång det är bara det att du glömmer av sista scenen den med återuppståndelsen, varje gång. men tro nu inte att det var den där omtalade ångesten som var värt att tala om nattens dröm, den har du (ju) som sagt läst om läst dig till den kan till och med du som målar så illa ilustrera med svart tusch på ett papper.
det var den äldre mannen som sagt av sig ansvaret för dig för länge sedan då han gett upp din framtid. han som alltid så lättvindigt lägger hatten på huvudet och går sin väg utan att se sig om över axeln. han som inte var med och styrde skeppet men som plötsligt stegade in i din dröm, denna gången utan hatt och utan ansvar kom fram för han såg han såg han såg verkligen allt och han ville inte hjälpa han ville bara lägga sina händer på din hud känna efter temperatur sen ger han dig en försiktig kyss på kinden som en djupanalys av hela bibeln bara för att säga att 'ja jag har läst boken' och du brister ut i gråt.